Kaos är granne med Gud

Har hela dagen haft denna låt på hjärnan, en riktig klassiker av Nationalteatern.


Men bara om min älskade väntar

Om jag hör hennes hjärta sakta slå

Bara om hon låg här tätt intill mig

Kan jag bli den jag var igår

Så känns det just nu, inte för att jag kanske har en älskade (eller det beror väl på), men helvete vad jag saknar att ha någon liggades brevid sig, höra hennes andning och bara vara där, i nuet. Jag saknar att ha någon som man kan drunkna i, som man sitta vaken och bara titta på medan hon sover fullt tillfreds med allt. Jag saknar att titta in i ett par ögon och aldrig vilja vika med blicken, jag saknar att smyga fram och slå armarna om någon och och lägga huvudet på hennes axel, lukta på hennes hår och bara vara...

Jag saknar helt enkelt, saknar så sjukligt mycket.

Känner mig som ett känslomässigt vrak just nu, för mycket har hänt/händer just nu, vill bara fly in i ett trygg famn och stanna där.

Fan vad blödig han är kanske ni tänker (ja det är jag, vad ska jag göra åt saken, så är det) och gör det om ni vill, ni har ju helt rätt.  På gott och ont, men det är så här jag känner...

Jag har lärt mig att längta är bättre är bättre än attt ha
För man saknar inte sånt som man har 

Kanske ligger det någon sanning i det, kanske inte... men jag hoppas att jag kan känna så snart