Kaos är granne med Gud

Tanken är inte ny för mig, men på sistånde har jag fått höra saker och upplevt saker som gjort det hela tydligare för mig.

Man brukar ju säga att riktiga män kan slåss, och VILL slåss, för att hävda sig, för att skydda sin älskade flickvän eller kanske ännu mer sin förbannade heder. Sådan är normen, eller så sägs den vara, vad man nu vill kallla det. Och ser man till samhället idag så är det väl så bilden ser ut, när vi på många andra sätt, konsumption, mode, bekvämlighet osv går mot en värld där de "typiskt" manliga kvaliterna (som jag för övrigt ser som ganska mycket bullshit, men den diskussionen kan vi ta någon annan gång) inte längre är lika relevanta, får vi en slags "backlash" i form av huliganism, våldsfilm, wrestling och den vridna idén att man som kille/man måste stå upp för sig och sin heder med nävarna, skit bemöts med en rak höger eller en kniv i magen. Allt för att behålla vår manlighet, för det är den och vår pinne mellan benen som gör oss nödvändiga i världen, eller det är i vart fall ett sätt att se på det hela. Män slåss, dricker öl, knullar runt och är allmänt dräggiga, för det är så det ska vara, det är det som gör oss till män. Alla dessa egenskaper/fenomen är intressanta att diskutera, men just nu är det våldsdelen jag är inne på, även om det nog i mångt och mycket hänger ihop.

Jag har hört ett antal olika historier om olika våldsamma tillställningar men här kommer en fiktiv historia som har delar ur flera av de jag hört.
"Var på väg hem från bion med en kompis, då kom det fram en kille och började fråga ut mig om jag kände en annan kille, X, och det gjorde jag. Så började han skrika att han ville döda den idioten och ville att jag skulle ringa upp honom,.När jag vägrade, blev han sur på mig och började provocera och hota mig. Jag blev riktigt lack och bestämde att anfall var bästa försvar, så jag drämde till med en spark, olch ett slag. Han slog tillbaka, och vi höll på ett tag, men sen blev vi hindrade av en av hans kompisar, som lugnade ner allt, då drog jag därifrån, tror polisen kom strax efter. Men jävlar vad skönt det var att vissa honom att man inte trampar på mig...

Likande händelser utspelar sig allt för ofta i Stockholmsnatten, och allt för ofta hör jag, främst killar, men inte enbart  som säger att man måste tänka på sitt rykte, sin heder, att man inte ska backa, för då är man en mes, ingen riktig man. För mig är frågan VARFÖR? Är ryktet att man oavsett situation hjärndött manglar på så fort någon provocerar eller trampar på ens "heder" värd brutna ben, hjärnskakningar, krossade fötter, böter (kanske fängelse), kanske döden. Och även om man är hotad, att våld ligger i luften, att det tydligt är den andre som vill slåss, varför göra honom/henne till viljes, är man stor och tuff då, är man manlig och stolt då? Har man bevisat något då?

Klart man har bevisat något, man har bevisat att man skiter i andra, skiter i sig själv, håller ett skyddande av ett abstarkt begrepp som heder högre än liv och lem. Det är respektlöst mot andra, mot samhället, mot den man slår (oavsett vad fan man tycker om personen), mot dem omkring, men absolut mest respektlöst mot sig själv. För mig spottar man på sin egen självrespekt. Nu har jag inte hamnat i några direkt "tricky" situationer tack och lov, men om jag skulle det hoppas jag att jag har stake nog att gå därifrån, att springa, att prata mig ur det... vad fan som helst, bara det inte blir våld. För det krävs mycket mer att säga nej, att inte gå bersärk, att inte bli en rabieshund. 
Har du kommit till en situation där våld är ofrånkomligt, då har man misslyckats, då har samhället misslyckats... men visst ansvar ligger hos den enskilde individen. Våga vägra våldsnormen, du är inte macho som vågar slåss.
För om jag får ett rykte att vara en mes, att jag inte vill ha "box", att jag inte slåss, då kan jag vara stolt. En stolt jävla fjolla.
Fast då är jag ingen fjolla, då är jag så sjukt macho jag kan bli, för jag behöver inte slåss... jag är man nog ändå.

Riktiga män slåss inte...