Kaos är granne med Gud

Ja gårdagen var nice, var i stan med Fanny och Marina, gick från Kungsan till Skeppsholmen, satte oss på ett litet fik och diskuterade allt möjligt, livet, vänner, halsband, föräldrar ja det mesta. Sen gick vi till Kulturhuset och lämnade av Marina, men möttes upp med Filip och bestämde oss för att gå på bio. Alltid lika trevligt. Efter att ha vinkat av Fanny drog vi sen till Filip för lite nostalgi TV-spelande (också trevligt). Sen åkte jag hem för jag skulle jobba idag, somnade glad och tillfreds.

Vaknade inte riktigt på samma sätt, väckarklockan är irriterande (trots att jag väcks av Lasse) och ögonen grusiga. Jag var sur och tvär, vanligt morgonhumör med andra ord. Men den känslan försvann snabbt i takt med att jag började avkna, men kvar fanns något annat, något nytt, men ändå så välbekant. Vemodet, melankolin, den små sorgsna känslan som man inte alltid kan förklara, men som ofta infinner sig. Den har förföljt mig hela dagen och nu så här på kvällningen har jag kanske insett lite vad den kommer sig utav, iaf en del av den.

Tvåsamhet=Good

Ensamhet=Bad

Ungefär så tror jag att jag kan summera det...

Lånar också några rader som känns passande:

han är för ivrig för att vända om
för dum för att förstå
för ensam för att träffa nån
för snäll för att gå på
har du hört om han som drömmer
han som undrar och tänker
han vill veta vad du gömmer
men han bländas när det blänker
han vill bränna som det bränns
när det steker och smälter
han vill känna som det känns
när det rasar och välter
det finns många skepp att bränna
det är långt till varje strand
han vill så gärna känna
vill så gärna ro i land

Någon sa att man lättare blev deppig på vintern, jag har för mig att jag sa emot, eller iaf kom med någon annan förklaring också (något om att det mer handlar om vad som händer i sitt liv rent allmänt), men jag börjar nog tro på det mer och mer.

Vill ha vår