En konstig dag
idag är det internationella kvinnodagen, men för mig har det varit lite av en annan dag...
I morse fanns dödsannonsen i tidningen,
Torbjörn "Toja" "Tobbe" Eriksson
Har hastigt gått vidare osv
med en dikt från min mamma
Minnas och gråta
minnas och skratta
Ge oss tid
till att riktigt fatta
Livet var då
och Livet är nu
Den största symbolen
för Livet är DU
Kändes tungt, och fruktansvärt verkligt, tror det är först nu som jag börjar förstå. I dag var iaf första gången jag grät, mest för pappa, för att han förlorat sin bästa vän, och för Vendela som förlorat sin pappa. Kan nog inte förstå min egna del i förlusten ännu. Känner hur den 20 då begravningen ska vara tornar upp sig i mitt sinne. Det är fruktansvärt kort tid tills dess... Och det fåniga är att jag bara kan tänka "vad ska jag ha på mig?", visserligen mest för jag vill känna mig fin och respektfull, men ändå, det finns viktigare saker.
Börjar inse att jag aldrig kommer få se hans glada min igen, aldrig höra hans välvilliga, men endock så irriterande frågor om hur det går med damerna (jo tack alldeles utmärkt var iaf det sista jag fick säga till honom, och det känns bra om inte annat) och att vi aldrig ska gå och se den där konserten som vi tänkt vi skulle se...
Jag saknar honom
Men så har ju livet andra delar i sig än sorg och saknad, tex Naturkunskapsläxor... det har jag sysslat med idag, det och jobbat. Nu börjar jag bli klar iaf, känns skönt. Förbannade plastpåsar. Men jag tror faktiskt Paul kan bli hyfsat nöjd. Jag har fattat hur sjukt svårt det är att vara forskare, iaf en bra sådan, en massa förberdelser och saker man måste tänka på, jag skulle nog bli galen, även om det är ganska kul också...
Som sagt konstig dag idag...
Men mitt i allt det jobbiga finns det många bra saker också, och en framför allt, något som gör att jag längtar fruktansvärt till att gå till skolan i morgon, något som gör att jag ska avsluta det här inlägget så fort jag kan, skriva det sista på läxan, ta en kort promenad och sen sova... så det blir måndag morgon, yeah!!!
I morse fanns dödsannonsen i tidningen,
Torbjörn "Toja" "Tobbe" Eriksson
Har hastigt gått vidare osv
med en dikt från min mamma
Minnas och gråta
minnas och skratta
Ge oss tid
till att riktigt fatta
Livet var då
och Livet är nu
Den största symbolen
för Livet är DU
Kändes tungt, och fruktansvärt verkligt, tror det är först nu som jag börjar förstå. I dag var iaf första gången jag grät, mest för pappa, för att han förlorat sin bästa vän, och för Vendela som förlorat sin pappa. Kan nog inte förstå min egna del i förlusten ännu. Känner hur den 20 då begravningen ska vara tornar upp sig i mitt sinne. Det är fruktansvärt kort tid tills dess... Och det fåniga är att jag bara kan tänka "vad ska jag ha på mig?", visserligen mest för jag vill känna mig fin och respektfull, men ändå, det finns viktigare saker.
Börjar inse att jag aldrig kommer få se hans glada min igen, aldrig höra hans välvilliga, men endock så irriterande frågor om hur det går med damerna (jo tack alldeles utmärkt var iaf det sista jag fick säga till honom, och det känns bra om inte annat) och att vi aldrig ska gå och se den där konserten som vi tänkt vi skulle se...
Jag saknar honom
Men så har ju livet andra delar i sig än sorg och saknad, tex Naturkunskapsläxor... det har jag sysslat med idag, det och jobbat. Nu börjar jag bli klar iaf, känns skönt. Förbannade plastpåsar. Men jag tror faktiskt Paul kan bli hyfsat nöjd. Jag har fattat hur sjukt svårt det är att vara forskare, iaf en bra sådan, en massa förberdelser och saker man måste tänka på, jag skulle nog bli galen, även om det är ganska kul också...
Som sagt konstig dag idag...
Men mitt i allt det jobbiga finns det många bra saker också, och en framför allt, något som gör att jag längtar fruktansvärt till att gå till skolan i morgon, något som gör att jag ska avsluta det här inlägget så fort jag kan, skriva det sista på läxan, ta en kort promenad och sen sova... så det blir måndag morgon, yeah!!!
Kommentarer
Trackback
