Kaos är granne med Gud

Nu orkar jag inte mer, denna absurda Shakespearesituation håller på trasa sönder mig helt och hållet. Det är så helveteiskt sjukt alltihopa och det trasar sönder mina nerver. Vaknade i morse efter en mycket behaglig dröm, tills jag insåg att det bara var en dröm och att det jag lever i nu visserligen känns som en dröm, men i själva verket är den bistra verkligheten. "Oh reality thou art a heartless bitch!". Och så länge jag lever i den så förvandlas varje jävla amorpil till krut...

Så nu får jag helt enkelt låta mitt arma hjärta frysa till is, och försöka andas i det tomrum som blivit över och invänta en möjlig upptining någon gång i framtiden... kanske.