Kaos är granne med Gud

Du finns överallt. När jag för nån sekund fått dig ur mitt huvud, känner jag doften av rök och PANG, tillbaka till ruta ett. Eller så ser jag buss 414 och så vandrar mitt sinne dit, eller så ser jag två på stan och deras skratt blir ett hån för vi hade det så mycket bättre. Eller så hittar jag en gammal biobiljett till Watchmen, den där kvällen när jag bara inte kunde sluta le, åt det underbara som var och som alltid skulle...
Eller så hittar jag boken jag fick, som hjälp, den får mig att må illa. Eller så hör jag någon låt och så är mna tillbaka till de ögonblick som är för evigt kopplade till dem. Eller så ser jag att Paulo Coelhos "Veronica bestämmer sig att dö" ska komma som film och tänker direkt på dig. Eller så har mamma köpt hem kanelknäcke, och jag tänker "vafan, kan inte ens knäckebröd vara en fredad zon?". Eller så är jag dum nog att gå in på Facebook, räcker att se ditt namn och jag upplever en ny själslig by-passoperation utan att bli nedsövd. Eller så kollar jag i studentmössan och läser fast jag inte borde, och reduceras till en blöt fläck i sängen. Eller åker över skanstullsbron och ser taket till badmintonhallen, vafan. Eller går förbi Tully's, eller känner din doft som på något sätt fortfarande hänger kvar i mitt rum, eller så...

ALLT är ju kopplat till dig, min hjärna, mitt hjärta och min själ har varit så hårt knutna till dig att jag undrar när det/om det någonsin kommer kunna släppa. Helvete att du ska vara så fantastisk, helvete att du ska vara så underbar, helvete att jag ska älska dig så mycket...

Livet är ett lidande, enda hoppet är upplysning, kanske dags att sätta sig under ett träd och bara göra ingenting nu...