Kaos är granne med Gud

Allt har gått så fort. Oro, ångest, förtvivlan, hopp, ilska, sorg, orkeslöshet, förnekelse, förträngning, förvirring och förståelse har varit de känslor som ryckt och slitit i mitt sinne och kropp de senaste veckorna. Jag har levt i en dröm, jag har tittat ner i marken eller upp i det blå, jag har blundat och trott jag då sett vad som är "verkligheten". Jag har mått illa, jag har gråtit, jag har skrattat, jag har tittat ut genom fönstret, jag har gått promenader, jag har funderat och funderat och funderat. Jag vill inte acceptera det som hänt, jag vill verkligen inte det, jag vill vakna upp och inse att det var en hemsk dröm. För jag älskar dig och jag älskar oss, och älskar vem jag blev av oss. Men det är nog tid att acceptera att den tiden är över...

Tid att acceptera och tid att förstå mig själv. Kommer alltid att älska dig men kanske är det dags att lära mig älska mig?

Men vad jag kommer sakna dig, och kanske är det bäst att du tar dina minnen och försvinner ur mitt liv älskade älskade du. Men något i mig vill inte det, vill inte släppa taget helt...

Saknar dig