Kaos är granne med Gud

Igår var jag på kräftskiva, det var trevligt. Det var ett gäng med kompisar till familjen som brukar ha kräftskiva varje år, men tyvärr var det visst manavfall i år, för Rasmus är i US and A och pluggar på high school och Matilda behövde tydligen jobba, så det var tråkigt. Var visserligen trött som ett as av någon anledning, så det gjorde kanske inte så mycket. Var första gången jag drack nubbe, FY FAN VAD VIDRIGT... starksprit är inte nice alltså. UGGH.

Var typ tung i ögonen redan kl nio, helt utan anledning (hade sovit jättebra) och var lätt segast av alla, och däckade i soffan runt tolv, med två tolvåringar som "lekte" charader med de vuxna på högsta volym två meter bort. Då är man seg.
Sen väcktes jag och så gick jag och la mig på riktigt, sov länge och egentligen inte dåligt eller så, men mådde inte bra när jag vaknade. Idiotdrömmar!

De var inte mardrömmar eller något sådant utan bara deprimerande, sorgliga och jobbiga. Drömde om sådant jag sknar, sådant jag vill ha, men inte kommer få...
Vaknade med en så stark melankoli att den inte släppt ännu, trots att jag haft en jättebra dag.
Men ibland ska man väl känna så också gissar jag.

Förresten, spräckte mina jeans idag, från grenen ner till ena knät,  när jag var i skogen och plockade svamp. Pappa skrattade så han nästan grät:D

Idag har jag mormodern av alla mormödrars huvudvärk, eller hade det iaf när jag vaknade, nu börjar den ge mig sig, vilket känns mycket bra.  Så jag tänkte skriva lite innan jag ska duscha och plugga.
Igår var jag väldigt seg och hängig, men sen kom jag hem, fick i mig lite mat och åkte och tränade, vips mådde jag mycket bättre, inte nog med att träningen i sig är kul och utvecklande, man blir ju fylld av kroppens egna glädjedrog, endorfiner, så igår kväll var jag hög på träning, vilket var skönt eftersom jag annars varit ganska låg , eller åtminstone inte på topp. Slutsatsen är att träning får en att må bra:D Vilken nyhet! Men den är värd att ta till sig, särskillt i det kommande höstmörkret, när allt lätt kan kännas grått och trist.

Så det är den revolutionerära insikten jag kommit till denna dag, träna och må bättre, fast egentligen har jag ju alltid vetat det:D

En annan sak jag har insett är att jag tycker det är lättare att "tala ut" här, eller på ett papper, eller i en anteckningsbok eller dylikt, istället för med personer. Det beror inte på att jag inte litar på folk (och inte heller att jag inte pratar med folk heller) men ofta känner jag att det jag säger blir helt fel, att det känns fånigt för mig själv, att jag säger saker som är nästan rätt, men ändå inte eller bara att jag inte vet vad jag ska säga. Jag litar kanske inte på mig själv...typ, vad vet jag.
Då är det lättare att skriva, för då kan man ta sig tid, skriva det man vill, noja hur mycket man vill, skriva något man inte känner säger det man vill säga, ta bort det, skriva samma sak igen, ta bort det igen, skriva samma sak igen och sen inte bry utan låta det vara som det är och under tiden ventilerat lite av det som tyngt en. Det jobbigaste är när man inte vet mad man känner, är man glad, är man ledsen, är man arg, borde man vara glad, borde man var ledsen osv, då kan det vara skönt att "testa" vad man känner, men ibland funkar inte det heller.

Okej, nu har jag ingen aning om vad jag skrivit, jag har nu läst igenom det och fattar inte mycket utav det, om någon annan gör det, så är väl det bra, men om ingen gör det skyller jag på huvudvärken. Orkar inte att jag suttit här vid datorn i en kvart och skrivit, för att sedan ta bort skiten i vart fall...

Och juste, vad är blåa ögon? Mina ögon är lite halvblåa, men det är inte det jag tänker på...
Blåa ögon är en låt som jag lyssnat på massor de senaste dagarna, som stämmer med mig, kanske inte bokstavligt men på något annat sätt, hur vet jag inte riktigt. Vem som har skrivit låten? Gissa tre gånger... ni som känner mig vet:D

Hur mycket jag än ger
så letar blåa ögon alltid efter mer
ja hon tar precis vad hon vill ha
det är så mycket hon kan få
och det tar hon och hon låter mig stå här och titta på
hon är precis som blåa ögon ska va

Jag kanske talar till mig själv när jag säger
att man borde stanna upp ibland och se
för man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv
och bara springa runt och låtsas att man ler

För hon har svikit mig, bedragit mig
hon har lämnat, glömt och lurat mig
hon har stulit mina korta glada dar
ja hon har lämnat mig i ensamhet för en man med egen lägenhet
han har hus och han har mat och det är mer än vad jag har

Ja en flicka försvann
blåa ögon kom och dom var ganska lika varann
på ytan men inte inuti
för den flickan spara på sin charm
och hon har väldigt svårt att visa sympati
och det är inte blåa ögon jag saknar
nej jag saknar den flickan som var
men jag hoppas att hon snart öppnar ögonen
och vaknar för blåa ögon har jag aldrig hållit kär

Skit samma, man kan ju inte älska alla
skit samma om turen blev min vän
och skit samma om varenda liten stjärna skulle falla
ja skit samma, hon ringer aldrig mer igen

Hon har svikit mig, hon har bedragit mig
hon har lämnat, glömt och lurat mig
hon har stulit mina korta glada dar
hon har lämnat mig i ensamhet för en man med egen lägenhet
han har hus och han har mat och det är mer än vad jag har

Sayonara people, nu väntar NO-plugg
Jippie-ka.yey motherf&#%ers

Nej det blev inget dur-inlägg den här gången heller, hittar helt enkelt mer inspiration i moll. Kanske är det nordiska vemodet som spökar, vi är ju rätt kända för det, och röda hus, vackra flickor (indeed), klockor (schweiz vafan), sexuell frisläppthet (iaf enligt konstiga italienare på 70-talet) och vår sjukvård (helvete vad spö borgarpacket ska få om de avvecklar vårt sjukvårdssystem). Hursomhelst så är det gråskala som gäller, det här jävla vädret hjälper ju inte direkt till heller... fan vad trist det är och vad svensk jag är som skriver om det:D

Oavsett så orkaaaaaaar jag inte, är så seg och trött och oinspirerad och sur och luttrad och ledbruten och...
Jag vet inte vad jag vill längre, eller så kanske jag vet men ändå inte. Vill ha en förklaring, vill ha vingar, vill ha en ny frisyr, vill ha mod, vill ha en ursäkt, vill ha en hund, vill ha en kram, vill ha mindre stela ben, vill ha musikalisk begåvning, vill ha
insikt, vill ha magrutor, vill ha tid, vill ha distans, vill ha kärlek, vill ha ett liv!

Det jobbigaste nu är mina inre "mood-svings", känner mig skitlåg, sen glad, sen pissförbannad, sen tom, sen låg, sen arg, sen skitarg, sen glad, sen likgiltig, sen glad, sen trött, sen deppad, sen trött/sprallig, sen "vill slita huvudet av närmsta person man ser", sen "vilja rulla ihop i en boll oc stanna där, sen "vilja springa trettiontvå mil för det känns som om man håller på att dö av rastlöshet", sen orkaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Och detta är en dag för mig

Som sagt... orkar inte

Idag har verkat meningslös... har inte gjort någonting, bortsett från laddat ner lite filmer med Ewan McGregor, som nu officiellt är min favoritskådespelare. Har liksom inte haft någon kraft att göra något, ingen ork, ingen lust, ingenting.

Råkade ut för en liten "olycka" igen, har ont i handen, måste lära mig att hantera det där, men det är bra att det är gipsväggen eller garderoben som får ta smällen och inte någon familjemedlem.
Känner mig lite som munkarna i Monty Python and the Holy Grail, de som går runt och mumlar och slår sig själva i huvudet med en träbit. Inte något vidare konstruktivt, men så känns det som jag skulle vilja göra ett tag, rättframt och okomplicerat.

Äsch nu orkar jag inte skriva mer, ska upp och jobba imorgon... blir nog mycket spännande.
Läs mer om mitt intressanta liv... haha om ett tag, förhoppningvis går nästa inlägg inte i moll, och tills dess får ni väl kicka boll och hålla koll:D

Tanken är inte ny för mig, men på sistånde har jag fått höra saker och upplevt saker som gjort det hela tydligare för mig.

Man brukar ju säga att riktiga män kan slåss, och VILL slåss, för att hävda sig, för att skydda sin älskade flickvän eller kanske ännu mer sin förbannade heder. Sådan är normen, eller så sägs den vara, vad man nu vill kallla det. Och ser man till samhället idag så är det väl så bilden ser ut, när vi på många andra sätt, konsumption, mode, bekvämlighet osv går mot en värld där de "typiskt" manliga kvaliterna (som jag för övrigt ser som ganska mycket bullshit, men den diskussionen kan vi ta någon annan gång) inte längre är lika relevanta, får vi en slags "backlash" i form av huliganism, våldsfilm, wrestling och den vridna idén att man som kille/man måste stå upp för sig och sin heder med nävarna, skit bemöts med en rak höger eller en kniv i magen. Allt för att behålla vår manlighet, för det är den och vår pinne mellan benen som gör oss nödvändiga i världen, eller det är i vart fall ett sätt att se på det hela. Män slåss, dricker öl, knullar runt och är allmänt dräggiga, för det är så det ska vara, det är det som gör oss till män. Alla dessa egenskaper/fenomen är intressanta att diskutera, men just nu är det våldsdelen jag är inne på, även om det nog i mångt och mycket hänger ihop.

Jag har hört ett antal olika historier om olika våldsamma tillställningar men här kommer en fiktiv historia som har delar ur flera av de jag hört.
"Var på väg hem från bion med en kompis, då kom det fram en kille och började fråga ut mig om jag kände en annan kille, X, och det gjorde jag. Så började han skrika att han ville döda den idioten och ville att jag skulle ringa upp honom,.När jag vägrade, blev han sur på mig och började provocera och hota mig. Jag blev riktigt lack och bestämde att anfall var bästa försvar, så jag drämde till med en spark, olch ett slag. Han slog tillbaka, och vi höll på ett tag, men sen blev vi hindrade av en av hans kompisar, som lugnade ner allt, då drog jag därifrån, tror polisen kom strax efter. Men jävlar vad skönt det var att vissa honom att man inte trampar på mig...

Likande händelser utspelar sig allt för ofta i Stockholmsnatten, och allt för ofta hör jag, främst killar, men inte enbart  som säger att man måste tänka på sitt rykte, sin heder, att man inte ska backa, för då är man en mes, ingen riktig man. För mig är frågan VARFÖR? Är ryktet att man oavsett situation hjärndött manglar på så fort någon provocerar eller trampar på ens "heder" värd brutna ben, hjärnskakningar, krossade fötter, böter (kanske fängelse), kanske döden. Och även om man är hotad, att våld ligger i luften, att det tydligt är den andre som vill slåss, varför göra honom/henne till viljes, är man stor och tuff då, är man manlig och stolt då? Har man bevisat något då?

Klart man har bevisat något, man har bevisat att man skiter i andra, skiter i sig själv, håller ett skyddande av ett abstarkt begrepp som heder högre än liv och lem. Det är respektlöst mot andra, mot samhället, mot den man slår (oavsett vad fan man tycker om personen), mot dem omkring, men absolut mest respektlöst mot sig själv. För mig spottar man på sin egen självrespekt. Nu har jag inte hamnat i några direkt "tricky" situationer tack och lov, men om jag skulle det hoppas jag att jag har stake nog att gå därifrån, att springa, att prata mig ur det... vad fan som helst, bara det inte blir våld. För det krävs mycket mer att säga nej, att inte gå bersärk, att inte bli en rabieshund. 
Har du kommit till en situation där våld är ofrånkomligt, då har man misslyckats, då har samhället misslyckats... men visst ansvar ligger hos den enskilde individen. Våga vägra våldsnormen, du är inte macho som vågar slåss.
För om jag får ett rykte att vara en mes, att jag inte vill ha "box", att jag inte slåss, då kan jag vara stolt. En stolt jävla fjolla.
Fast då är jag ingen fjolla, då är jag så sjukt macho jag kan bli, för jag behöver inte slåss... jag är man nog ändå.

Riktiga män slåss inte...